Ekonomibloggen

Jan Sten bloggar om forskning för näringslivets skull
Header

Det gick åt skogen, eller gjorde det?

26.03.2014 12.16 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Det gick åt skogen, eller gjorde det?)

Idéer är ingen bristvara, men framgångsrikt genomförande av nya idéer tycks vara det. En sådan tolkning kan man göra ifall man får för sig att läsa om företags förmåga att introducera innovationer på marknaden. Att ta fram nya produkter och tjänster tycks inte vara ett problem, att tjäna pengar på dem tycks däremot vara en rejäl utmaning. Med andra ord så skapas det hela tiden en konstant ström av nya produkter och tjänster som kan klassificeras som misslyckanden, eller är det så?

Den ultimata tanken med idéutveckling är förstås i de flesta fall att ta fram nya produkter och tjänster för kunder. Det ska hittas nya intäktskällor för att företaget ska bli framgångsrikt. Under resans gång kommer det att konstateras att många av de nya lanseringarna inte bar ända fram. Frågan är då hur man förhåller sig till de här lanseringarna. Var de klassiska misstag eller har de fortsättningsvis något värde för företaget? Ett papper i journalen International Journal of Management and Marketing Research innehåller några intressanta reflektioner kring just det här.

I all sin enkelhet påstår författaren i det nyss nämnda pappret att alla idéer har ett värde, det gäller bara att förstå vilket det är. Vissa idéer är värdefulla ur en direkt ekonomisk synvinkel eftersom de har blivit produkter eller tjänster som kunder är villiga att betala för. Andra idéer har sitt största värde på annat håll. Hela idéutvecklingsprocessen har kanske skapat kunnande eller strukturer som har ett värde på annat håll i organisationen. Det har kanske utvecklats nya tankar och idéer som kan användas på ett bra sätt vid en senare tidpunkt. Det kan också vara så att det har utvecklats en otroligt bra idé, men den behöver få ett annat hem inom eller utanför den egna organisationen. Ja, möjligheterna till alternativa värdetolkningar är många, men det förutsätter att företag tillåter sig att göra en värdebedömning ur många olika synvinklar. Ifall man enbart tittar på euron i form av forskning och utveckling i direkt relation till intjänade euron från försäljning är troligen domen ganska hård, men ifall företag tillåter sig att även ha andra utvärderingskriterier så kan det öppna upp för nya möjligheter nu eller längre fram.

Det är med andra ord viktigt att reflektera över vilka nyckeltal som man använder sig av när det gäller att utvärdera idéer. Det gäller också att inse att idéer även innehåller en tidsdimension. Det som inte fungerade den här gången fungerar kanske nästa gång i ett litet annorlunda sammanhang när någon av de grundläggande förutsättningarna för en eventuell framgång har förändrats. En sådan här framtida intjäningspotential kommer förstås aldrig att realiseras ifall man inte med jämna mellanrum gör återbesök hos redan testade idéer som av någon anledning för en tid har satts på hyllan. Det vore alltså kanske en idé att besöka sin egen interna ”idéloppis” med jämna mellanrum. Vem vet, det som var ”såå fel” för någon tid sedan kunde inte vara mer rätt just nu.

, , ,

Även gräsrötter behöver uppmärksamhet

17.03.2014 15.24 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Även gräsrötter behöver uppmärksamhet)

Jag tycker gräsrotsfinansiering (crowdfunding eller -sourcing) är ett intressant fenomen.  Det finns något som tilltalar mig i tanken att sälja skinnet innan björnen är skjuten, för det är ju det som gräsrotsfinansiering handlar om. Projektägare presenterar sina planerade projekt och hoppas att intresset för den framtida tjänsten eller produkten är så pass stort att de lyckas samla ihop den finansiering som behövs för att kunna förverkliga projektet. Sättet att samla in pengar är nytt men vissa saker ändras inte. Ifall det inte finns någon som sprider information om projektet så blir det ingen finansiering, eller hur fungerar det här egentligen?

Ett kort forskningspapper eller snarare forskningsinlägg om gräsrotsfinansiering som jag nyligen kom över funderar över det här med upplysta investerare, dvs proffs. Är det så att ifall ett projekt backas upp av upplysta eller många investerare så kommer också automatiskt massorna att ansluta sig till projektet? Det här är en relevant frågeställning för ifall man besöker en gräsrotsfinansieringsplattform som till exempel mesenaatti.me så märker man att alla projekt presenteras med information om målnivå för insamlingen, hur många investerare som redan har  backat upp projektet, vad är miniminivån för att projektet ska genomföras och hur länge pågår insamlingen. Ifall man ser att ett projekt har sex stycken investerare och de tillsammans har satsat 120 euro av de 4000 euro som behövs inom de närmsta 14 dagarna så ger nog det här en ganska så klar signaleffekt. Varför skulle man satsa på det här? Det intressanta här är däremot det att man vanligen inte vet vem som satsat pengar på projektet. Det finns information om hur många som har satsat på projektet men man har ingen aning om vem det är som har satsat på projektet. Det här var också huvudpoängen i forskningspappret om gräsrotsfinansiering.  Det visade sig nämligen att det inte spelar någon roll ifall det är investerarproffs eller glada amatörer som investerar,  däremot tror jag det finns en viss annan sak som är av verklig betydelse, och det är vem som pratar om projektet.

Det påstås att en av de viktigaste sakerna en gatumusikant ska göra när han anländer till platsen där han ska spela är att sätta fram några mynt på gitarrfodralet eller i den låda/kopp som pengarna samlas in med. Ingen vill vara den första som skänker en slant, därför ska det finnas pengar där redan till att börja med. Det är mot bakgrund av det här som jag undrar varför inte projektägare som söker gräsrotsfinansiering är aktivare marknadsförare och kampanjplanerare. Jag skulle själv se det som oerhört viktigt att säkerställa att kampanjen får en bra början så att potentiella investerare ser att det händer något. Ännu bättre är ifall bloggare och andra kunde uppmärksamma kampanjen och gå i god för projektet. För den som tror att det räcker att projektet presenteras på en plattform kan lika gärna låta bli. Även gräsrötter behöver uppmärksamhet och utan det så kommer projektet att torka in innan det ens hunnit ta fart.

, , ,

Vem förstår sig på åldringar?

14.08.2013 22.36 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Vem förstår sig på åldringar?)

Senila typer med stora hälsoproblem som knackar på dörren till dödens väntrum eller pigga sextio-åringar med plånboken full? Ja, vilken grupp eller segment tror du att du kommer att tillhöra lite längre fram i din personliga livscykel, eller kanske du redan är en medlem i en av grupperna? Ja, kanske du till och med har tillhört båda?

Philip Teir hade för inte så länge sedan en inlaga om vem som får skriva vad inom den skönlitterära falangen. Det tycks finnas en diskussion där som tagit fasta på att författare helst ska skriva om sådant som de har erfarenhet av. Andra däremot hävdar att det är absurt. Borde man ta livet av någon innan man kan skriva om mord, eller?

Steget från den där diskussionen till vad som händer inom ett delområde av marknadsföringsforskningen är inte så dramatiskt som det kan tänka sig. Jag är för tillfället med i ett forskningsprojekt där det förväntas att vi tänker till om äldre människor och deras  framtida boende. Som en del av den processen har man läst en artikel eller två om marknadsföring och om hurudana tjänster som man tror äldre människor behöver. Helt klart har jag inte läst lika många som Steve Baron har. Jag fick ett tips om att läsa en artikel där han ger uttryck för hur forskning inom marknadsföring behandlar de äldre. Steve själv fyllde 60 år 2007 och mitt i allt insåg han att han hörde till det segment som betecknas som de äldre. Han uppfattade det som lite störande att höra till samma segment som 88-åringar, men det här är också hela tonen i hans ena artikel där han kritiskt reflekterar över hur företag och forskare segmenterar marknaden med fokus på att lura av de äldre människorna så mycket pengar som möjligt.

Steve är inte nöjd över på vilket sätt som segmentet äldre personer beskrivs men säg nu det segment av människor som är nöjd över att tillhöra ett visst segment. Vi är ju alla unika individer med unika behov, vi är inte en standardenhet från något påklistrat segment inte! Intressant nog föreslår Steve att det kanske kunde presenteras bättre akademiska papper inom den här genren ifall man oftare försökte använda sig av reviewers som själva hör till det berörda segmentet. Trenden är ju ändå den att världen blir allt fullare av pensionerade marknadsföringsforskare…. Jag kan se en viss poäng i det han påstår, men det är nog inte heller en väg framåt. Jag tror inte att alla alltid vet vad som är bäst för en själv.

Vad ska man då göra för att lära sig mera om äldre och deras boende? Ja, det enklaste verkar vara att besöka äldre och diskutera med dem om vad som händer/inte händer i deras liv. Vad funderar de på och vilka vardagliga utmaningar kämpar de med? Det får man inte reda på genom att skicka ut en enkät. Fast om man läser en del vetenskapliga artiklar så tycks många forskare tro det.

,

Företagstatueringar

30.07.2013 23.35 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Företagstatueringar)

Själv har jag ingen, och har inga planer på att skaffa någon heller, alltså en tatuering. Fast man stöter på dem i olika sammanhang. Till exempel brukar det i affärslitteraturen skrivas om kundlojalitet, och när en kund skulle kunna tänka sig att tatuera en företagslogo på kroppen, ja då kan man prata om lojalitet.

Jag blir lite nyfiken på det här och surfar runt en del. Besöker en del bloggar och försöker hitta populära tatueringsmotiv. Jag lär mig att ungefär 45 miljoner amerikaner har en tatuering och jag går igenom många listor av de femtio mest populära motiven. Listorna verkar vara ganska overifierade så man får ta dem med en nypa salt, men jag hittar faktiskt ett företag som finns med på en sådan här lista. För det flesta är det säkert inte svårt att lista ut vilket företag som det gäller, men man bör väl ändå skriva ut det: Harley-Davidson.

Det företaget står ju för rebelliska värden och en frihetskänsla så det är kanske inte så svårt att förstå varför det varumärket även fungerar som tatuering,  men varför finns det inga andra företag som kommer upp till samma nivå? Människor tar en tatuering av olika skäl men ganska ofta handlar det om att visa för sig själv och eventuellt andra att man tror på vissa saker eller att man vill känna sig lite rebellaktig. Fast är det verkligen så att Harley-Davidson är det enda företaget i världen som har uppnåt en så kallad tatueringsstatus?

Jag försöker gå igenom de flesta varumärken som finns eller har funnits i mitt liv. Nej, det finns nog inte ett enda som jag kunde tänka att föreviga på min kropp. Det finns inte ett enda företag i världen som betyder så oerhört mycket för mig att jag skulle släpa mig iväg till en studio och säga att ”den vill jag ha”. Klart den åsikten har att göra med att jag inte vill ha en tatuering överlag, men tyvärr indikerar det också att det inte finns ett endaste företag som har lyckats skapa en riktigt djup relation till mig.

Det finns inget företag som har uppnått en sådan status i min personliga värld där jag inte skulle klara mig utan det eller dess produkter. Kanske någon Apple-människa skulle tänka annorlunda om just det här, men i övrigt vill jag påstå att företag är dåliga på att beröra människor på djupet. Företag är dåliga på att bygga upp sin verksamhet kring något som verkligen berör utan istället handlar det bara om att erbjuda produkter och tjänster för att nå upp till de interna målsättningar som man har. Med ett sådant angreppssätt erövrar man inga hudcentimetrar, varken hos mig eller andra.

,

Den förvrängda verkligheten

20.07.2013 22.49 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Den förvrängda verkligheten)

Det var verkligen inte som jag hade tänkt mig. Den känslan har infunnit sig ganska ofta på sistone, och det handlar om fotografier. Jag är nyss hemkommen från en liten mini-semester i Finland. Min familj har bott på två pensionat, och det ska erkännas att de bilder som presenterades på nätet var av stor betydelse när vi skulle välja vilken plats vi skulle övernatta på. Det ska också medges att jag aldrig fick känslan av att pensionaten var just exakt såsom bilderna beskrev dem. De var helt annorlunda, och jag började fundera över vad det berodde på. Hade fotograferna försökt framställa platserna på ett mera föredömligt sätt för att locka kunder eller var jag mera kritisk än man borde förvänta sig?

Jag återkallar i minnet tillfällen när jag visat fotografier för kompisar eller när någon visat mig bilder på någon plats eller något tillfälle. Sådana situationer har nästan alltid innehållit kommentaren ”man kan inte riktigt se på bilden hur det faktiskt var”. Varför är det så?

I jakten på förklaringar till skillnaden mellan bilder och verkligheten kunde man ju lätt ty sig till manipulativa förklaringar. Fotograferna har försökt locka oss till ett köpbeslut, och därför har de fotograferat något ur en optimal synvinkel. Det är förståeligt, men problemet är att vi kunder sällan upplever något ur just samma synvinkel. Vi upplever något annat när vi ser något som vi sett på ett fotografi och som nu presenterar sig i verkligheten. Det blir inte samma sak, eller för det mesta är det så. Den lätta delen av det här är fotografier som vi själva visar åt någon annan. När vi ser våra egna fotografier så ser vi samtidigt hela situationen när vi tog den där bilden. Vi återupplever det där magiska momentet när bilden togs. En som ser fotografiet först kan aldrig uppleva det där samma ögonblicket eftersom det aldrig har upplevts på en personlig nivå. Fast vad betyder det här för företag som försöker marknadsföra sig med hjälp av fotografier?

Ja, det enkla svaret är att företag borde visa bilder på sådant som besökarna kan uppleva. Ögonblick i livet som kan bli minnen längre fram tack vare de bilder som tagits när något just har hänt. Ifall det gäller bilder på hotell så kanske det är bra med bilder på rummen men det är nödvändigtvis inte tillräckligt. Hur kan någon som utvärderar hotellet få en känsla för atmosfären på stället? Kanske endast via något som har hänt där, någon bild som någon besökare tagit? Kanske borde hotellen endast använda sig av bilder som deras besökare tagit? Sådana bilder skulle åtminstone jag inte uppleva som lika manipulativa som ägarna själva eller personalen har tagit. Jag skulle också förstå under vilka förhållanden som bilderna har tagits och jag skulle utvärdera dem på ett annat sätt än sådana bilder som de flesta hotell och pensionat nu använder sig av.

Ett fotografi är alltid endast ett dokumenterat ögonblick men ju längre man får söka i verkligheten efter de förutsättningar under vilka ett ögonblick dokumenterats, desto sämre förutsättningar bereder det för skapandet av nya ögonblick som man vill återberätta. Det är åtminstone min känsla.

,

Grunderna i företagsekonomi

01.06.2013 14.59 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Grunderna i företagsekonomi)

Resan till Boston inleddes förstås med ett besök på Vanda flygfält. Säkerhetskontrollernas oförutsägbara tidsåtgång gör ju att man lätt får lite tid att sitta ned och reflektera innan flyget ska avgå. Jag tittar mig omkring och inser att här kan man lära sig mycket om grunderna i företagsekonomi. En vattenflaska kostar 3,20 euro, ett bra exempel på utbud och efterfrågan. Man kan inte gå någon annanstans och leta billigare alternativ, följaktligen kan det hållas höga priser. Vid incheckning får man göra allt större del av jobbet själv: allokering av kostnader. För tjänsteleverantörerna är det bra ifall kunderna själva gör jobbet.

När det är dags att gå in i planet får prioriterade kunder gå först: kundsegmentering. De som bidrar mest med pengar till bolagen får gå först och vi andra följer sedan efter. Man märker också på ett annat sätt att det finns olika slags kunder. Det finns de som med intresse och lätthet tar sig an inchecknings-automaterna och andra som går förbi dem och direkt till incheckningsdisken i stället: early adopters och late arrivers skulle man kanske kalla dem på engelska.

Till sist är det så att det som berör mig mest är ändå den fågelsång som kommer ut från dolda högtalare på herrtoaletten. Tänk att där ca sex-tiden på morgonen få höra fågelsång. Det är sådant som är oväntat och som berör en och gör att man ler i sinnet. Någon har onekligen tänkt till här, och det är tyvärr det som företag gör allt för sällan. Istället är det fokus på utbud och efterfrågan, intäkter och kostnader. Nej, företag ska prioritera det som kunden upplever och som den berörs av, det är nyckel till att bli ihågkommen och därmed till att skapa en plattform för en lönsam relation.

,

Fåglarna är överallt

22.05.2013 09.18 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Fåglarna är överallt)

Nej, nu är botten nådd. Det var  nog min första reaktion när jag såg Angry Birds schampoo och hårbalsam på Citymarket i Alberga. Kan det här verkligen vara bra för Rovios brand? Jag har sett kaffe, godis, läsk och hört om lekparker med temat Angry Birds. Det finns säkert också mycket annat med Angry Birds som jag ännu själv inte sett, men schampoo-produkten fick mig att fundera var gränsen går. När skadar ett företag sitt brand mera än det utvecklar det?

Jag tog mig ett samtal med Anne Rindell på Hanken i Helsingfors. Hon är den person som mig veterligen kan det här med brand bäst av de personer som jag känner. Vår diskussion var hög och låg samt vid och bred, och ska man sammanfatta något från den så blir det väl i det närmaste två punkter som hon främst tog fram. Det ena är förstås att eftersom Rovio har sitt näste i Finland så kommer vi också att se mera Angry Birds produkter här än någon annanstans. Åker vi utomlands så ser marknaden helt annorlunda ut. Återstår för egen del att verifiera det här, men det är säkert sant. För det andra är det tydligen så att två av tre vill nu se Angry Birds på många ställen. Dels är det förstås Rovio som vill bli större än Disney, och det kräver att varumärket finns överallt. För det andra är det alla producenter som tävlar om hyllutrymmen i butikerna och som måste sticka ut ur mängen på något sätt. Vissa av de här är tvungna att lansera nya produkter åtminstone en gång per säsong, och då är det säkert lätt att åtminstone en gång göra det med hjälp av Angry Birds. Den tredje aktören i det här sammanhanget är förstås du och jag och alla andra som köper ett som annat. Återstår att se hur länge vi vill plocka med oss av just Angry Birds varianten av någon vara.

För övrigt tycker jag det är intressant att Rovio jobbar tillsammans med så många finländska familjeföretag. Kaffe (Paulig), godis (Fazer), läsk (Olvi) och lekparker (Lappset) görs av familjeföretag. Kanske är det en slump att det är så. Det kan hända att de här företagen har varit de mest logiska företagen att jobba med i de kategorier som de velat vara aktiva, men kanske det också har något att göra med att även Rovio  tack vare familjen Heds medverkan kan klassificeras som ett familjeföretag. Det är det inte så många som tänker på.

, ,

Humorbefriat entreprenörskap

18.05.2013 11.41 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (4 kommentarer)

Varför vågar inte företag använda sig av humor i sin verksamhet? Jag såg en annons om den kommande Humorlandskampen mellan Finland och Sverige och kopplade det till  entreprenörskap. Många komiker har egna företag och gör pengar den vägen, men då är det fall där man lever på humorn som sådan. Det finns också en del företag som säljer roliga produkter via nätet, men sedan börjar det vara där. Företag som använder sig av humor på ett målmedvetet sätt i allt man gör för att erbjuda kunder bra tjänste-upplevelser, det är det svårt att hitta.

Det finns forskning som visar på att humorn är viktig inom vården, och att den har en viktig roll i arbetet att få patienter att må bättre och den vägen snabba upp sitt tillfrisknande. Därför skulle man ju också kunna tänkas tycka att humor i affärsverksamhet kunde ha en viktig roll i skapandet av kundrelationer. Via humor skulle man få en kontakt mellan kunder och företag som inte är likadan som andra kundrelationer, men vägen dit är nog mycket lång. Nu är användningen av humor ofta en fråga om punktinsatser. Humor  syns i företagsverksamhet mest i reklam, annonser och kampanjer, och det är klart att det finns många företag som har otroligt roliga  reklamer. Mastercard är ett exempel men det finns också inom mat och dryck. Olvi brukar med jämna mellanrum ha roliga reklamer också, men sedan tar det liksom slut. Företag som jobbar långsiktigt med humor lyser alltjämt med sin frånvaro.

Jag försöker förtvivlat komma på något företag som har tänkt strategiskt om humor men jag kommer nog inte riktigt på något. På andra sidan Atlanten finns det säkert något företag, men så där spontant kommer jag inte på ett enda här  närmare oss. Kanske ses humor som något riskfyllt, det kan missförstås och bli något som man inte kan hantera. Det kan jag förstå, men ändå undrar jag varför det inte finns några som gör ett seriöst humorförsök. Det skulle säkert bli en snackis, det tvekar jag inte det minsta om. Frågan är bara vem som blir den första att lyckas ordentligt med det här? I väntan på det så kan ni åtminstone kolla upp Bonk Museum här i Finland. Deras sätt att beskriva sin verksamhet är ändå lite rolig.

,

Överraska mig

02.05.2013 10.08 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Överraska mig)

Det är inte alltid som du tror det är. För någon vecka sedan hade vi ett seminarium på Hanken om ett av våra Tekes-finansierade forskningsprojekt där bland annat Skanska är deltagare med sitt BoKlok-koncept. Professor Tore Strandvik från marknadsföring inledde dagen och talade bland annat om ”trofarenhet”.  Det kan i sin enkelhet beskrivas som det vi av erfarenhet tror är sant. Poängen med Tores inlägg är att det i affärer görs många antaganden om kunder och deras beteende. Antaganden som man tror är sanna, men som nödvändigtvis inte är det.

Visst håller jag med Tore om det här men lite störd blev jag. Vi hade en uppföljande diskussion om det här, och det ledde oss in på det här med förväntningar. Inom marknadsföring är ju en av idéerna med kvalitet att det gäller att dels idenfiera förväntningar hos kunder och sedan i efterhand se ifall man kunde möta förväntningarna eller till och med överträffa dem. Lyckas man med det så levererar man rätt kvalitet. Det här är inget konstigt, men problemet är att i många situationer så uppstår förväntningar först i efterhand. Det här låter konstigt, men låt mig förklara. Tore hänvisade mig till Jukka Ojasalos doktorsavhandling från början av 2000-talet. Jukka studerade rekryteringsfirmor och vilka utmaningar de hade. Det kunde finnas situationer där rekryteringsfirmor tog fram kandidater till jobb, helt enligt de samtal som man fört med kunderna, men ändå sade de att resultatet inte var riktigt det som de förväntade sig. Det här skapade förstås problem och Jukka kom fram till att förklaringen låg i att det finns olika slags förväntningar.

För det första finns det ”fuzzy” förväntningar som kan beskrivas som vaga och svårdefinierade. Därtill finns det implicita och explicita samt realistiska och orealistiska förväntningar. Jag går inte in i detalj på de här, ni är smarta läsare och kan ta till er de här idéerna. Det intressanta här är att förväntningarna lever över tiden. Man kan börja med fuzzy förväntningar och de skarpas upp och blir explicita med tiden, till exempel när kunden står inför fullbordat faktum och med egna ögon kan se vad resultatet blev. Det är först då som många gånger förväntningarna utkristalliseras och kunden kan ta ställning till om det blev som förväntat eller inte. Det här kan vara oerhört frustrerande för en tjänsteleverantör men det här visar också på varför prototyper är så oerhört viktiga. Via dem kan man gradvis precisera förväntningarna över tiden och därmed göra det lättare att möta dem eller överträffa dem. Många företag missar det här.

Låter det konstigt att förväntningar uppstår först i efterhand? Gå och shoppa med en tonårsdotter så ser ni i real-tid vad jag pratar om. Försök fråga vad hon letar efter och du får inget förslag. Du kan ge hur många egna förslag som helst på plagg eller färger, men det är först när hon ser vad som hon ska ha som hon kan säga det. Och efter det finns det inga andra alternativ. Ni som har gått igenom den här processen vet hur det alltid slutar. Så på så vis är kanske de personliga förväntningarna på processen ganska så explicita, men man vet aldrig vad slutresultatet blir ur dotterns synvinkel förrän hon själv vet det. Det är samma sak när man frågar vad någon vill ha i födelsedagspresent och svaret blir ”en överraskning”. Presenten kommer alltid att bli en överraskning, men frågan är om den är dålig eller bra. Ja, det beror förstås på förväntningarna, oberoende av hur de ser ut och när de uppstår eller preciseras.

Här är referensen till Jukka Ojasalos avhandling.

 

,

Transportföretagare blir jag aldrig

27.03.2013 22.28 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Transportföretagare blir jag aldrig)

Visst läser jag en del artiklar om forskning, men jag gör också annat. Det som jag kanske tycker är mest intressant gällande forskning är att intervjua människor. För en tid sedan deltog jag i ett forskningsprojekt på Hanken inom marknadsföring där min uppgift bestod av att resa runt i Finland och intervjua femtio transportföretagare. Avsikten var att ta reda på hur de här företagarnas affärsverklighet ser ut. Genom att få grepp om den antas det också vara lättare för till exempel lastbilstillverkare att utforma sina erbjudanden.

Jag vet inte vilka föreställningar ni har om transportbranschen, men i all sin enkelhet kan man säga att de flesta företagen är små och de är inte direkt lönsamma. Det går bra för dig ifall du gör nollresultat. Majoriteten har inget kontor utan när man ska intervjua dem så sitter man i hytten och är ute på något uppdrag eller så är det hemma-hos-intervju som gäller. Jag fick alltså vara ute i deras vardag. Emellanåt satt man i hytten mitt bland all bokföring, och andra gånger satt man vid köksbordet och diskuterade. Frun i huset satt kanske i samma rum och stickade eller kokade mat.

Allt som oftast erbjöds jag att köpa lastbilar så att de själva skulle kunna göra något annat. När man frågade dem hur det är med lönsamheten skrattade de flesta, och sa att de företagare som är ute efter pengar är i andra branscher. Att intervjua företagare är verkligen en in-på-livet resa. Deras vardag är oberäknelig, och är man van att intervjua personer från större företag som behöver bokas in veckor på förhand är det en smärre chock att intervjua småföretagare. Många gånger fick man ringa på morgonen och boka in sig på eftermiddagen när de hade någon tidslucka. Det är lite utmanande att åka iväg på några dagars resa till norra och östra Finland när det här är deras framförhållning.

Man märkte av att många var pressade av det hårda branschklimatet, men de flesta gillade den höga volatiliteten i vardagen. Den erbjuder dem möjligheter att visa hur smart man är och hur snabbt man kan vända en situation till sin egen fördel. Många gånger kunde orderboken vara tom på kvällen, men de var inte oroliga. ”Telefonen börjar ringa sex på morgon och så fylls dagen därefter”. Ja, transportföretagare blir jag aldrig. Min stresstålighet är alldeles för låg för det.

, ,