Jyväskylä universitet är fortsättningsvis ett av de få universitet i Finland där det har satsats på familjeföretagande. Jag antar att de flesta avhandlingar inom familjeföretagande i Finland har en koppling hit. Personligen tycker jag kanske att kvaliteten är lite väl varierande bland de här verken,  men det kommer en del intressanta avhandlingar mellan varven. Som exempel kan nämnas att nästa veckas fredag så ska Jouni Oksanen försvara sin avhandling om hur företagare lär sig att vara företagare.

Att företagare lär sig om företagandet genom att vara företagare är inget nytt. Inte heller att självstudier och deltagande i kurser är viktigt för att få nya intryck. Det som jag däremot tycker är ganska intressant är att ifall man jämför grundare och efterträdare med varandra så tycks det vara som så att efterträdarna tycker att ett fungerande styrelsearbete är viktigt. Det poängterar nästan grundarna inte alls.

Efter en kort inre reflektion så förstår man förstås varför den yngre generationen tycker styrelsearbete är viktigt. För det första så träder den yngre generationen efter ett generationsskifte in i något som redan finns. Det finns en verksamhet och det finns en företagare som har byggt upp det här. När man grundar ett eget företag finns inte det här. Efterträdarens utmaning är också den att det finns en föregångare som man måste förhålla sig till och hitta en ny roll åt. Det är här som styrelsearbetet kommer in. Styrelsen blir en bra plattform där man strukturerat (i bästa fall) kan utbyta åsikter om då och nu samt hur det är bra att göra framöver. Problemet här är däremot hur företaget och såväl grundare som efterträdare förhåller sig till den här nya arbetsordningen. Förstår grundaren att det är någon annan som nu är ansvarig för verksamheten och att den personen bör ha utrymme för sitt eget tänk om företagandet?

Den absoluta majoriteten av generationsskiften skapar en situation där den tidigare VDn/huvudägaren blir styrelseordförande och där någon av barnen är den nya spindeln i nätet. Den absolut viktigaste frågan här är hur den tidigare VDn förhåller sig till det här upplägget. Kan den mentalt acceptera att den nya ledaren vill göra saker på sitt sätt, vilket nödvändigtvis inte är det sätt som den tidigare ledaren hade gjort det på? Kan den tidigare ledaren förstå att förslagna förändringar inte nödvändigtvis är kritik mot hur det tidigare har gjorts utan mera ett förslag på hur man behöver göra framöver? Det är det här som är det ultimata testet för den äldre generationen. Ifall den accepterar att den nya ledaren ska få utrymme att gå sin egen väg så finns det goda förutsättningar att skiftet blir bra. Visst kan man, och kanske till och med ska man ge goda råd på vägen, men ansvaret för att ta beslut finns nu hos den yngre generationen.

Så hör du om ett generationsskifte som är på gång och att den äldre generationen planerar att bli styrelseordförande så kan det vara på sin plats med en tankeväckande fråga: Vad innebär den här förändringen för dig personligen och för företaget, att du inte längre är VD utan styrelseordförande?