Pizza eller kebab? Det är väl de alternativen som immigranter har när det gäller att bli företagare i ett främmande land. Så känns det många gånger när man själv funderar över inom vilka sektorer som immigranter blir företagare.  Idag stötte jag på en artikel i Journal Business Venturing som gav mig en något mera nyanserad syn på det här med immigranter och företagande.

Några forskare har gjort en studie på material i Kanada. Fokus har varit på människor som har immigrerat till Kanada under de senaste fem åren från den tidpunkt när studien gjordes. Ifall man hoppar över all teknisk information och går direkt på resultaten så kan det konstateras att nya företag som startas av personer som nyligen immigrerat klarar sig bättre på internationella marknader än vad andra nya företag gör. Det vill säga ifall du tar en kanadensare och en immigrant som båda startat ett nytt företag, och där båda exporterar, så klarar sig vanligen immigranten bättre.

Rent spontant kan man tycka att det är alldeles uppenbart att en immigrant klarar sig bättre på internationella marknader än vad en infödd företagare gör. Immigranten har ju per definition internationella nätverk att förlita sig på. Den personen har konkreta erfarenheter av ett annat land och hur det är att verka där. Det omvända gäller också förstås. Ifall en immigrant enbart fokuserar på den nya hemmamarknaden i det nya hemlandet så kommer den personen vanligen inte att klara sig lika bra som en företagare som är född i det specifika landet. Det är också ganska förutsägbart eftersom den personen har längre erfarenhet av just den marknaden.  En massa självklarheter i den här forskningen så varför bry sig? Ja, det finns faktiskt en ny dimension här.

Den nya dimensionen består i av att man vanligen inte särskiljer på immigranter som försöker etablera sig på en ny hemmamarknad och immigranter som istället satsar på att exportera. De gånger man inte separerat de här grupperna så har vanligen resultaten visat att immigranter klarar sig sämre, men det är alltså inte sant i alla lägen.  Det här skapar också i förlängningen en intressant fråga. Kanske är det så att nyligen startade inhemska bolag borde ta in nyligen anlända immigranter i bolaget som anställda eller ägare? Det kunde ju ses som en form av ”insourcing” av utländsk arbetskraft och kunskaper om en internationell marknad. Vem vet, det kan visa sig vara just det rätta tilläggsmomentet som ett litet företag med internationaliseringsambitioner behöver.