Ekonomibloggen

Jan Sten bloggar om forskning för näringslivets skull
Header

Den svåra streckdragningen

3 april, 2014 10.56 | Skriven av jansten i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Den svåra streckdragningen)

Testa, testa, testa. Ta snabbt fram nya prototyper så att du snabbt kan få feed-back. Det behövs för att du snabbare ska lära dig vad kunder egentligen vill ha. Ja, det här är några tankar som tycks vara rådande inom affärsvärlden just nu, speciellt när det kommer till utveckling av nya produkter och tjänster. Snabba återkopplingar så att du kan ändra ditt koncept och bli bättre är det som gäller. Fast det här skapar också några frågor. När ska man till exempel förstå att det gäller att lägga ned det som man håller på med? Det går att ändra och ändra på ett koncept men kanske man gjorde fel redan i början och därför är möjligheten att få det rätt till slut betydligt svårare?

Det känns som om den här gallringen bland idéer hamnar lite i skymundan när det kommer till idéutveckling. Det pratas om att ta fram nya idéer, det ordnas kreativa tillfällen på eftermiddagar och veckoslut men vad händer sedan. Vad händer när en grupp har tagit fram hundra idéer och ska välja ut de bästa? Hur går det till? Det här är något som jag blivit allt mera intresserad av under senare tid. Följaktligen har jag beslutat mig för att ägna mera tid åt det här under resten av året. Tanken är alltså att bekanta mig mera med ett flertal olika branscher för att se och lära hur idéslakt i stor skala går till. Vilka idéer överlever och varför?

Beslutet att fokusera på urval av idéer och idéslakt leder också till det att den här bloggen också hamnar under yxan. Det vill säga det blir även här en fråga om att dra streck. Det har varit givande att blogga på hbl:s plattform och få ta del av läsarkommentarer, men eftersom jag egentligen har upprätthållit tre olika bloggar samtidigt så går det inte längre att leva upp till målsättningen att ha en fyra dagars färskstämpel på inläggen här. Framöver kommer jag alltså endast att ha kvar min ursprunliga blogg renideoti.blogspot.com där jag bloggat sedan 2009.  Innehållet där är lite mera spontant än det som publicerats på den här bloggen. Fokus är på idéer, innovationer och allt relaterat därtill som jag sett eller hört och som jag känner att jag vill skriva om. Titta gärna in där någon dag, här stängs det nämligen ned inom kort.

Tack för den här tiden tillsammans med er inom den här kontexten och ha så bra!

Jan Sten

,

Det gick åt skogen, eller gjorde det?

26 mars, 2014 12.16 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Det gick åt skogen, eller gjorde det?)

Idéer är ingen bristvara, men framgångsrikt genomförande av nya idéer tycks vara det. En sådan tolkning kan man göra ifall man får för sig att läsa om företags förmåga att introducera innovationer på marknaden. Att ta fram nya produkter och tjänster tycks inte vara ett problem, att tjäna pengar på dem tycks däremot vara en rejäl utmaning. Med andra ord så skapas det hela tiden en konstant ström av nya produkter och tjänster som kan klassificeras som misslyckanden, eller är det så?

Den ultimata tanken med idéutveckling är förstås i de flesta fall att ta fram nya produkter och tjänster för kunder. Det ska hittas nya intäktskällor för att företaget ska bli framgångsrikt. Under resans gång kommer det att konstateras att många av de nya lanseringarna inte bar ända fram. Frågan är då hur man förhåller sig till de här lanseringarna. Var de klassiska misstag eller har de fortsättningsvis något värde för företaget? Ett papper i journalen International Journal of Management and Marketing Research innehåller några intressanta reflektioner kring just det här.

I all sin enkelhet påstår författaren i det nyss nämnda pappret att alla idéer har ett värde, det gäller bara att förstå vilket det är. Vissa idéer är värdefulla ur en direkt ekonomisk synvinkel eftersom de har blivit produkter eller tjänster som kunder är villiga att betala för. Andra idéer har sitt största värde på annat håll. Hela idéutvecklingsprocessen har kanske skapat kunnande eller strukturer som har ett värde på annat håll i organisationen. Det har kanske utvecklats nya tankar och idéer som kan användas på ett bra sätt vid en senare tidpunkt. Det kan också vara så att det har utvecklats en otroligt bra idé, men den behöver få ett annat hem inom eller utanför den egna organisationen. Ja, möjligheterna till alternativa värdetolkningar är många, men det förutsätter att företag tillåter sig att göra en värdebedömning ur många olika synvinklar. Ifall man enbart tittar på euron i form av forskning och utveckling i direkt relation till intjänade euron från försäljning är troligen domen ganska hård, men ifall företag tillåter sig att även ha andra utvärderingskriterier så kan det öppna upp för nya möjligheter nu eller längre fram.

Det är med andra ord viktigt att reflektera över vilka nyckeltal som man använder sig av när det gäller att utvärdera idéer. Det gäller också att inse att idéer även innehåller en tidsdimension. Det som inte fungerade den här gången fungerar kanske nästa gång i ett litet annorlunda sammanhang när någon av de grundläggande förutsättningarna för en eventuell framgång har förändrats. En sådan här framtida intjäningspotential kommer förstås aldrig att realiseras ifall man inte med jämna mellanrum gör återbesök hos redan testade idéer som av någon anledning för en tid har satts på hyllan. Det vore alltså kanske en idé att besöka sin egen interna ”idéloppis” med jämna mellanrum. Vem vet, det som var ”såå fel” för någon tid sedan kunde inte vara mer rätt just nu.

, , ,

Även gräsrötter behöver uppmärksamhet

17 mars, 2014 03.24 | Skriven av jansten i Marknadsföring - (Kommentarer inaktiverade för Även gräsrötter behöver uppmärksamhet)

Jag tycker gräsrotsfinansiering (crowdfunding eller -sourcing) är ett intressant fenomen.  Det finns något som tilltalar mig i tanken att sälja skinnet innan björnen är skjuten, för det är ju det som gräsrotsfinansiering handlar om. Projektägare presenterar sina planerade projekt och hoppas att intresset för den framtida tjänsten eller produkten är så pass stort att de lyckas samla ihop den finansiering som behövs för att kunna förverkliga projektet. Sättet att samla in pengar är nytt men vissa saker ändras inte. Ifall det inte finns någon som sprider information om projektet så blir det ingen finansiering, eller hur fungerar det här egentligen?

Ett kort forskningspapper eller snarare forskningsinlägg om gräsrotsfinansiering som jag nyligen kom över funderar över det här med upplysta investerare, dvs proffs. Är det så att ifall ett projekt backas upp av upplysta eller många investerare så kommer också automatiskt massorna att ansluta sig till projektet? Det här är en relevant frågeställning för ifall man besöker en gräsrotsfinansieringsplattform som till exempel mesenaatti.me så märker man att alla projekt presenteras med information om målnivå för insamlingen, hur många investerare som redan har  backat upp projektet, vad är miniminivån för att projektet ska genomföras och hur länge pågår insamlingen. Ifall man ser att ett projekt har sex stycken investerare och de tillsammans har satsat 120 euro av de 4000 euro som behövs inom de närmsta 14 dagarna så ger nog det här en ganska så klar signaleffekt. Varför skulle man satsa på det här? Det intressanta här är däremot det att man vanligen inte vet vem som satsat pengar på projektet. Det finns information om hur många som har satsat på projektet men man har ingen aning om vem det är som har satsat på projektet. Det här var också huvudpoängen i forskningspappret om gräsrotsfinansiering.  Det visade sig nämligen att det inte spelar någon roll ifall det är investerarproffs eller glada amatörer som investerar,  däremot tror jag det finns en viss annan sak som är av verklig betydelse, och det är vem som pratar om projektet.

Det påstås att en av de viktigaste sakerna en gatumusikant ska göra när han anländer till platsen där han ska spela är att sätta fram några mynt på gitarrfodralet eller i den låda/kopp som pengarna samlas in med. Ingen vill vara den första som skänker en slant, därför ska det finnas pengar där redan till att börja med. Det är mot bakgrund av det här som jag undrar varför inte projektägare som söker gräsrotsfinansiering är aktivare marknadsförare och kampanjplanerare. Jag skulle själv se det som oerhört viktigt att säkerställa att kampanjen får en bra början så att potentiella investerare ser att det händer något. Ännu bättre är ifall bloggare och andra kunde uppmärksamma kampanjen och gå i god för projektet. För den som tror att det räcker att projektet presenteras på en plattform kan lika gärna låta bli. Även gräsrötter behöver uppmärksamhet och utan det så kommer projektet att torka in innan det ens hunnit ta fart.

, , ,

Vänta nu, läste jag faktiskt rätt här?

12 mars, 2014 02.52 | Skriven av jansten i Företagsamhetsfostran - (Kommentarer inaktiverade för Vänta nu, läste jag faktiskt rätt här?)

Det har som du säkerligen märkt varit en liten skrivarsvacka för tillfället. Många andra saker har stått högre på att-göra listan men nu vankas det bättre tider igen.  Jag tänkte inleda min mini come-back med att skriva om ett projekt som genomförs vid Lund universitet för tillfället. Det är ett projekt om samverkan mellan universitet och företag så det är i och för sig inget speciellt men sättet på hur det görs visar faktiskt på åtminstone en riktigt rejält ny tanke, åtminstone för mig och min referensram. Tanken är nämligen att universitetet under projekttiden betalar lön för en period om sex månader för den person som deltar i projektet från företagets sida.

Typiskt samarbete mellan universitet och företag bygger oftast på det att en grupp av forskare jobbar tillsammans med några personer från det företag som är med i projektet. Det är ganska vanligt att projekttiden är två år och under den tiden hålls en del möten och kanske någon workshops.  Under den här tiden är det alltså vanligen forskarna som får sin egen lönefinansiering via projektet. Det är forskarna som planerar, samlar in data, rapporterar och skriver artiklar.  Den personal som finns med från företagets sida har kanske mestadels som uppgift att förmedla information och kanske delta i några tillställningar där man försöker arbeta fram något nytt. I Lund har man tänkt på ett helt annat sätt.

I Lund, och i de andra samarbetsuniversitet som är med, är tanken att det till att börja med endast är små- och medelstora företag som kan delta i projektet. Det företag som är med måste välja ut en person som kan vara anställd hos universitetet under en period av sex månader. Det här redan är något exceptionellt. Den här personen förbinder sig till att vara ca fyra dagar i veckan på universitetet. Personen får en forskare som handledare, ja här kom redan en annan ganska annorlunda sak. Det här upplägget är inte heller direkt vanligt, men tanken här är att under den tid som projektet pågår så ska forskaren tillsammans med personen från företaget kunna arbeta fram något nytt som kan kommersialiseras i det företag som är med i projektet. Problemet bör vara forskningsbaserat, vanligt konsulterande är inget som duger här inte. Nej, tanken är att samarbetet ska skapa något som just forskare är mest lämpade att bidra med. Det är, om vi säger som så, inte heller ett självklart utgångsläge när företag och universitet samarbetar i olika projekt.

Det finns många andra intressanta detaljer i det här projektet men de kan ni gärna följa upp själva via den här länken. För egen del konstaterar jag bara att det är intressant att universitet testar helt nya modeller för att få samverkan mellan företag och universitet att fungera betydligt bättre än vad det gör idag. Jag ser med spänning framemot reaktionerna på samarbetet efter att projekttiden på sex månader är över. Blev det något nyskapande samarbete eller var det ”business as usel”? (Felstavningen är avsiktlig)

, , ,

Bättre lycka nästa gång, eller?

21 februari, 2014 05.56 | Skriven av jansten i Forskning om entreprenörskap - (Kommentarer inaktiverade för Bättre lycka nästa gång, eller?)

Det finns många mantran inom entreprenskapets sfär. En av de som upprepas ganska ofta just nu är ”se till att misslyckas snabbt och ofta”. Tanken bakom det resonemanget är att man aldrig med säkerhet kan veta ifall en ny tjänst eller produkt kommer att lyckas så därför måste man testa den så snabbt som möjligt. På så sätt får man en snabb återkoppling och kan förbättra det man erbjuder, förhoppningsvis på ett sådant sätt att det blir en framtida succé. Men hur är det ifall man misslyckas riktigt ordentligt? Hur är det ifall företaget gör konkurs eller det stängs ned? Är ett sådant misslyckande bra att ha i bagaget ifall man satsar på att starta nästa företag?

Frågar du en amerikan så är säkert svaret givet. Har du erfarenhet av hela affärs-livscykeln, dvs från vaggan till graven, så är du bättre rustad nästa gång. Ny forskning på tyska företag visar däremot att det kanske inte är så.  I en rapport som baserar sig på data från Tyskland så har man undersökt vilken betydelse tidigare entreprenöriella erfarenheter har. Vanligen har man i forskning utgått från att all tidigare entreprenöriell erfarenhet är bra. Det vill säga du lär dig varje gång lite mera och nästa gång kommer det att bli bättre. Intressant nog så ger ny forskning inte belägg för det här. Den visar inte att det skulle finnas ett samband mellan en lyckosam företagsutveckling och ett bra nästa försök. Det vill säga en succé inom ett företag garanterar inte att nästa företag blir en succé. Det är kanske i och för sig inte så konstigt för entreprenörskap i sig är så osäkert så det finns aldrig några garantier.

Det intressantaste resultatet har att göra med misslyckanden. Det vill säga ifall det finns en entreprenör som av olika orsaker tvingats stänga sitt företag så finns det inget som säger att det kommer att gå bättre nästa gång. Det är till och med så att det inte finns några garantier att en person med sådana erfarenheter skulle klara sig bättre än en företagare som gör sitt första företagsförsök. Hur ska man tyda det här? Har den som nu försöker andra gången inte lärt sig någonting? Ja, kanske är det så. Det är oerhört viktigt att reflektera över tidigare erfarenheter så man faktiskt förstår varför det gick som det gick. Inte ska det övergå till ältande men en grundlig analys är på sin plats, speciellt ifall det gått dåligt.

Det ska dock slängas in en brasklapp här på slutet. Det är otroligt svårt att studera samband mellan tidigare erfarenheter och framtida framgångar/misslyckanden. Det är så många olika faktorer som samverkar i en företagsstart. Nästa gång har man kanske ett bättre/sämre team. Kanske konkurrensen är hårdare eller så råkar man ligga riktigt rätt och det blir pangsuccé. Så receptet på en säker framgång levereras inte den här gången heller.

Ett annat blogginlägg om den här forskningen hittar du också här via Harvard Business Review.

, , ,

Mode, svett och banker

13 februari, 2014 02.37 | Skriven av jansten i Forskning om entreprenörskap - (Kommentarer inaktiverade för Mode, svett och banker)

Låt oss anta att du vill starta eget företag inom modebranschen. Du har en idé om hurudana kollektioner du vill utveckla, men det krävs mera kapital än vad du har för att köra igång. Vart vänder du dig då? Till banken, kanske? Nej, det verkar som om många väljer att vända sig till vänner och andra individer inom ens professionella nätverk först. Åtminstone är det så om man ska tro på forskning som gjorts på modeindustrin i Sverige.

Två svenska forskare har tittat närmare på hur några mindre svenska modeföretag har klarat sig i början. De har främst fokuserat på vilken roll det sociala kapitalet spelar under de tidiga åren,  när kassan är ganska tom och man måste ta sig fram med hjälp av kontakter och kreativa resurslösningar. Deras lilla sampel visar att de flesta vänder sig till olika professionella kontakter som kan branschen. De här människorna kan hjälpa en med goda råd i olika situationer. Det kanske också blir lättare att öppna en dörr här och en dörr där ifall man har de rätta människorna med sig. De här kontakterna erbjuder också ofta en första finansiering så de första viktiga kollektionerna kan lanseras. På basen av dem kan man få feed-back och se vad man kan göra bättre nästa gång. Men det här resurssnåla tillvägagångssättet kan bara ta det nya företaget en bit på vägen. Snart behövs det extern finansiering och då tycks de flesta gå till banken.

Det intressanta med de svenska forskningsresultaten i det här sammanhanget är att de flesta modeföretagare vill enbart ha pengar från banken. De tror inte att banken kan bidra med något annat. Ifall man vill ha råd för hur pengarna ska hanteras eller vad det löns att investeras i så fortsätter man att förlita sig på de kontaktpersoner som man redan har knutit till sig. De enda gångerna man kanske söker mera hjälp från banken är ifall man har en utvecklad relation till de personer som man kommer i kontakt med på banken. Då kanske man ber om mera hjälp för att kunna lägga upp smarta finansieringslösningar på både kort och lång sikt.  Varför är det så här, varför använder sig inte modeföretagare mera av den kompetens som finns hos bankpersonalen?

Det tycks finnas två enkla svar på den frågan. Den ena är förstås det att modeföretagare inte upplever att bankpersonalen förstår sig på deras bransch. Branschkunskapen finns hos de personer som har varit med och stötta företagarna från början och en möjlig bankfinansiering ändrar inte på det här. Den andra enkla förklaringen är att bankpersonalen pratar ett helt annat språk än vad modeföretagarna är vana vid. Bankpersonalen upplevs ha ett för snävt intresse kring hur de ska få sitt lån tillbaka med ränta istället för att också ägna ett större intresse för vad hela verksamheten går ut på och vad företagarna försöker uppnå. Inte konstigt då att modeföretagare försöker hålla den här relationen så kort som möjligt.

När man läser den här forskningen om modeföretagare så uppstår följande reflektion. Det är helt uppenbart att svett och småkreativa lösningar kan ta en bara en bit på vägen. Det måste externt kapital till i något skede och i de flesta fall är det banken som gäller, åtminstone som första anhalt. Risken är emellertid stor att det blir en kulturkrock för modeföretagaren när det blir dags att tala ”bankspråk”, och då är det mycket möjligt att det inte blir något mera än ett samtal. Livet skulle säkert vara lättare för modeföretagare ifall de anammar det språket och tankesättet så tidigt som möjligt i företagets utvecklingsprocess. Om det är ett steg som är oundvikligt så vore ju det enda rätta att designa även affärsprocesserna från första början utgående från det. Det räcker alltså inte att designa kläder eller vad det nu sedan må vara för produkter som ingår i kollektionen. Affärsprocesserna behöver också designas rätt från första början. Då är förutsättningarna för en lyckosam (och längre) resa betydligt gynnsammare.

Inspirationen till det här inlägget kom från den här artikeln.

, , ,

När karriären närmar sig sitt slut

8 februari, 2014 12.23 | Skriven av jansten i Forskning om entreprenörskap - (Kommentarer inaktiverade för När karriären närmar sig sitt slut)

Det är svårt att leva som man lär. Det brukar sägas att det är bra att vandra nya rutter ibland. Man får se nya saker och ser gamla saker ur nya perspektiv. På samma sätt brukar det sägas att det är bra att läsa nya tidskrifter emellanåt. Plocka upp något som man inte läst förut. Den här veckan gjorde jag faktiskt det. Jag går en kurs på Helsingfors Universitet och eftersom den hålls i en byggnad som jag inte tidigare varit inne i så passade jag på att vandra runt lite. Det gick som det brukade, jag hamnade i ett bibliotek. Där fanns tidskrifter som jag aldrig har läst och en som fastnade i handen var International Journal of Sport Psychology. Jag är sportintresserad så kanske var det därför, men jag tror det berodde minst lika mycket på att där fanns en artikel om idrottare som avslutar sina karriärer.

Jag jobbar en del med företagarfamiljer och där stöter man också på en del människor som håller på att avsluta sina karriärer, sina företagarkarriärer. Parallellerna till idrotten finns där, och det bekräftades nog till en del när jag läste vidare om idrottsstjärnor som pensionerar sig. En idrottare som slutar verkar gå igenom en del samma saker som en företagare som står inför en pensionering.  I båda fallen är orsaken bakom beslutet att lägga ned karriären av stor betydelse. Det är lite lättare ifall det är ett positivt beslut där man redan skymtar ett alternativt framtida livsscenario. Tanken börjar redan finnas där på vad man ska göra sedan. Värre är det ifall det inte finns sådana tankar. Då drar man sig in i det längsta för att börja planera för tiden ”efteråt”.  Så det är alltid bra att kontrollera orsaken bakom en förändring. Är det sjukdom, skada eller andra problem som är orsak till en förändring, eller är det något positivt som framkallat ett behov av ny riktning?

Identitet, socialt sammanhang och utrymme i media är också viktiga faktorer. Det känns bra att människor vill prata med en och höra vad man tycker och tänker. Det är kanske lite sämre med sådana förfrågningar efter att karriären är slut. Ifall den egna identiteten är starkt förankrad i idrotten eller företaget är det inte lätt att ömsa skinn och börja bygga upp en ny identitet. Man börjar tvivla på vem man är och vem man kommer att bli, och det är en jobbig process. Kanske bäst att skjuta upp påbörjandet av en sådan djup personlighetsförändring? Hålla på några år ännu.

Det finns många likheter mellan idrottare och företagare som avslutar sina karriärer men det tycks finnas en väsentlig skillnad. Idrottare har vanligen haft en tränare eller coach, och för många idrottare är det viktigt att just de här personerna stöder idrottaren i sitt beslut att sluta. Det är ändå de här människorna som troligen vet mest om vad idrotten betyder för den enskilda idrottaren och då blir det viktigt att diskutera ett möjligt karriärbyte med de här personerna. Företagare har oftast inte någon sådan här person. Det finns ingen att prata med och få stöd från under den del av processen som man överväger om man ska sluta eller inte. Det är många som är ensamma med det här beslutet och det gör inte saken lättare. Det är svåra identitetsfrågor att brottas med och eftersom man dessutom till skillnad från idrottare dessutom ofta är betydligt äldre så är man i ett annat läge. Kanske det känns som om att det inte riktigt finns någon ny karriär som väntar efter den som just nu är på väg att avslutas? Jag tror det är onödigt många företagare som känner så. Så känner du en äldre företagare som småningom borde förstå att börja göra något annat kan det vara en bra idé att slå sig ned tillsammans över en kopp kaffe och fråga hur det är. Om inte annat så får du säkert höra en bra historia om vad allt den personen har gått igenom. Många företagare är bra historieberättare, men det är alltför sällan de har någon som vill lyssna, eller som de får en chans att berätta. Det kan du ändra på.

Länk till journalen om idrottspsykologi hittar du här.

, ,

Vi behöver våra småkriminella tonåringar

24 januari, 2014 12.56 | Skriven av jansten i Forskning om entreprenörskap - (Kommentarer inaktiverade för Vi behöver våra småkriminella tonåringar)

Jag uppmanar ingen till att göra brott, stora eller små. Trots det så verkar det som om det är av en viss samhällelig nytta att det finns en del småkriminella ungdomar i vårt land. Ja, en sådan konstig slutsats kan man komma till när man tar del av ny forskning om vem som blir (lyckosamma) entreprenörer.

Undersökningar som görs på ämnet hur mycket pengar som företagare förtjänar brukar ganska ofta visa på att enskilda företagare sällan förtjänar mera än personer som har en anställning. Det kan till och med vara så att de nästan förtjänar sämre.  Det är klart att det finns undantag till det här, men en väldigt stor andel av företagarna är låginkomsttagare. Kanske företagarna prioriterar möjligheten att påverka sin livsstil mera än vad anställda gör, men det oaktat så borde ju nog företagare förtjäna mera, eftersom de ändå sätter en stor del av sina personliga resurser på spel. Det här risktagandet borde företagare få täckning för.

Vid London School of Economics har det gjorts intressant forskning om personer som blir företagare. Två forskare tyckte det var lite konstigt att så många företagare förtjänar så lite och de ville undersöka det här närmare. En stor distinktion som de gjorde var huruvida företagarna bolagiserat sin verksamhet eller enbart har personbolag. De fann att personer som har aktiebolag vanligen förtjänar bättre än personer med personbolag. De här personerna var vanligen också bättre utbildade och hade också högre ambitioner med sitt företagande än de personer som hade personbolag. Så här långt ingen större överraskning, men här kommer definitivt en. Det visade nämligen sig att personer som har aktiebolag och som dessutom tänjt ordentligt på olika gränser som tonåringar var de som klarade sig bäst.

Gränsöverskridningar mättes på många olika sätt men i praktiken rörde det sig om snatterier, skolkning, röka marijuana, rån, spelande osv.  Framgångsrika entreprenörer brukar beskrivas som personer som kan överskrida gränser, frångå etablerade mönster och bryta gällande uppfattningar och regler. Låter med andra ord på många sätt precis som det som småkriminella gör. Här ska man då komma ihåg att det inte räcker med att ha småkriminella tendenser och sedan starta aktiebolag för att klara sig. Nej, det är kombinationen av bra utbildning, höga ambitioner, bra självförtroende, en vilja att testa gränser och en småkriminell uppväxt som är det ”rätta” receptet. Det här är ju nödvändigtvis inte bra reklam för alla framgångsrika entreprenörer, men man kanske kan se det ur en annan synvinkel istället. Det går att lära sig av sina misstag, hurudana de än må vara, och klara sig väl framöver. Till och med på ett sätt så att samhället får tillbaka mångfaldig ersättning för den skada som de här entreprenörerna tidigare har åsamkat det.

Här är länken till en kortare sammanfattning av den forskning som gjorts om just det här fenomenet.

 

, , ,

Det finns studier som inte finns

17 januari, 2014 10.55 | Skriven av jansten i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Det finns studier som inte finns)

I dagens värld är det lätt att hitta forskningsrapporter och artiklar på nätet. Finns det något fenomen som man vill veta mera om så är det inga problem att söka upp forskning inom det specifika området. Det finns emellertid ett visst problem med att det är lätt att hitta information.  Orsaken till att det är lätt att hitta är förstås att information är lätt att sprida. Sätt ut något på nätet så är det alltid någon som hittar det och så börjar det leva sitt eget liv. Fast vad händer ifall något som inte är sant börjar spridas?

I början av veckan deltog jag i ett tillfälle där det diskuterades om målsättningar och betydelsen av att ha nedskrivna mål. Under diskussionen hänvisades det till forskning som gjorts vid något universitet i USA. Den forskningen påstods visa att endast 3% av den studerande-population som man hade undersökt hade nedskrivna mål. Tretton procent hade några mål, men de var inte nedskrivna. Resten av människorna i populationen kunde inte uppge att de hade några mål. En uppföljning av den här populationen längre fram visade att den där 3% förtjänade tio gånger mera än vad den övriga 97% gjorde. Imponerande resultat och ett väldigt gott skäl till att se till att man har nedskrivna mål ifall man vill lyckas.

Jag blev förstås nyfiken på det här och ville kolla upp vilket universitet det var frågan om och när den här forskningen hade gjorts.  En länk som jag stötte på hänvisade till att studien gjorts 1979 på Harvard.  Fast sedan fanns det också en länk som ledde till ett blogginlägg där det påstods att undersökningen gjorts 1953 på Harvard, eller var det kanske på Yale? Via en annan länk kom jag till ett annat blogginlägg som påstod samma sak. Studien med 3%-resultaten har alltså tydligen inte någonsin gjorts. Några forskare som inte kunde hitta den ursprungliga undersökningen gjorde en egen vid Dominikanska universitetet. De kunde inte uppvisa några 3%-resultat men fann nog belägg för att nedskrivna mål har en betydelse gällande måluppfyllelse.  Undrar bara hur många sådana här ”det finns en undersökning som visar..” – osanningar det finns. Jag har säkert också själv gjort mig skyldig till det här, men jag undrar hur många gånger…

, , ,

Skyll inte på jobbet

10 januari, 2014 09.59 | Skriven av jansten i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Skyll inte på jobbet)

Nytt år,  nya möjligheter. Det är nu ganska så exakt tjugo år sedan jag fick mitt första anställningskontrakt på Hanken. Med andra ord börjar det vara på tiden att försöka utveckla mig själv lite så jag anmälde mig till en kurs i universitetspedagogik på Helsingfors Universitet.  De första dagarna hölls den här veckan. Det var en något trevande inledning men under andra dagen kom det fram en del intressanta saker. Som det här med att kombinera jobb med studier. Är det bra eller dåligt?

Vi diskuterade bland annat Anne Haarala-Muhonens doktorsavhandling från 2011. Hon hade i främsta hand fokuserat på juridikstuderande och deras första år som studerande. En stor del av forskningen handlade om hur studerande lär sig, men låt mig den här gången fokusera enbart på det här med att jobba under studierna. Anne hade två grupper av studerande. De som framskrider i rask takt och de som slarvar sig fram på något sätt. I båda kategorierna fanns det studerande som jobbar vid sidan av.  Den intressanta skillnaden mellan de här två grupperna har att göra med hur de ser på kombinationen studier och jobb. De som framskrider snabbt i sina studier säger mer eller mindre att det är på grund av att de har ett jobb vid sidan av studierna. Det tvingar dem att fokusera och planera väl för att hinna med både studier och jobb, men det ger dem också goda möjligheter att snabbt se sambandet mellan det de studerar och arbetsliv.

Det intressanta med de studerande som inte riktigt hänger med på bästa sätt är att de ofta skyller de magra framgångarna  på att de jobbar samtidigt.  Det är alltså på grund av jobb som de inte hinner med studierna. Toppresterarna säger istället det är tack vare att de har jobb som det går snabbt framåt. Det är alltså inte jobbet i sig som är problemet utan inställningen till det eller hur man förhåller sig till det som är av betydelse.

Jag tycker ju om analogier så jag tycker mig se paralleller till hur det är med människor som vill bli entreprenörer och sådana som faktiskt blir det. Alla kan planera sina studier eller önska sig ett eget företag, men alla klarar inte av att genomföra sina planer. Det är den personliga disciplinen det hänger på i båda fallen. Så skyll inte på jobbet ifall du är studerande eller en som är på väg att ta de första entreprenöriella stegen på din nya karriär. Du har inte forskning som kan backa upp de ursäkterna, speciellt inte ifall du vill höra till toppresterarna.

, , , ,