Offentliga upphandlingar, jättebra eller ett otyg? Det här är en fråga som jag brukar skänka en tanke eller två mellan varven. Det händer till och med att jag besöker Marknadsdomstolens webbsidor och tar mig en titt på mängden avhängiga ärenden och beslut i processer som gäller upphandlingsbeslut. Söker man glädjeämnen i sin tillvaro ska man inte gör det.

Tanken är vacker att offentlighet ska göra att upphandlingar görs ändamålsenligt och att den mängd skattemedel som satsas på olika inköp förvaltas på bästa möjliga sätt. Det förverkligas säkert också i många fall men det finns också den där andra sidan. Där förlorande parter i en upphandling klagar om allt möjligt för att om inte annat så åtminstone skada den som vann upphandlingen, eventuellt också den som tänkt köpa något. I bästa fall får man stopp på processen, en ny runda och en ny chans att vinna. Men med handen på hjärtat, vad är förutsättningarna för ett gott samarbete efter en sådan process?

Alla dessa tuppfäktande processer tjänar säkerligen inte skattebetalarnas intressen. Den enskilde medborgaren lider istället skada för att olika vårdinstanser inte får den utrustning eller tilläggspersonal som den behöver för att det saknas två sängar av en viss modell. En bortappad årsrapport kan få dryga effekter. Upphandlingar är väl till för att vi medborgare i detta land ska få erfara nya glädjande värde-fulla ögonblick där vi känner att tjänster fungerar just på det sätt som vi vill att de ska göra, eller till och med ännu bättre? Realiteten är däremot att vi istället ser alltför många värde-lösa processer där fokus är på fel saker. Alltför  många upphandlingar är rena tuppfäktningarna som ingen vill bevittna, allra minst vi som betalar för dem.

Nej, något borde nog göras åt systemet med offentliga upphandlingar. Den förlorade partnern  i en upphandlingsprocess ska inte i slutändan få vara den största vinnaren. Då är det något allvarligt fel någonstans.