Det är något konstigt i luften här i Boston. Dagarna bara rusar iväg. Mitt eget arbetstempo är väl ungefär som i Finland, men det känns som om dagen bara rinner iväg. Härom dagen hade vi en case-diskussion om Zipcar i vår klass. Det råkar sig så väl att det konceptet lanserades här i Boston när det begav sig, och det företaget har genomgått många intressanta faser. Det har fusionerats, köpt bolag, varit på börsen och nu är det hos AVIS. Vi har en inledanden diskussion i klassen och kl 11.30 öppnas dörrarna för allmänheten och det bärs in pizza och cokis. MBA-studerande och en del av personalen kommer också med för att höra på vår inbjudna gäst Gretchen Effgen från Zipcar som kommer och berättar om de senaste svängarna i Zipcars historia. På det hela en väldigt positiv erfarenhet.

Strax efter 12.30 slängs vi ut ur klassen eftersom nästa lektion ska börja där. En del pizza blir över och vi är några som slänger oss över de sista bitarna i en liten köksvrå. Plötsligt står där en kille som ser lite nordisk ut och talar också engelska på ett sådant sätt att man förstår att det är Norden som gäller. Inte nog med det, det visar sig att herremannen heter Lauri, och han bor vanligen i Tölö i Helsingfors. Fast nu tar han en MBA från Hult i Boston. Vi blir på tumanhand en stund och byter till finska, men otroligt nog föreslår Lauri att vi ska byta över till engelska istället. Han säger det känns bara konstigt att vara i Boston och prata finska. Ja, det är inte bara det som känns konstigt. Det känns också konstigt att någon föreslår att vi inte ska prata finska utan engelska istället fastän ingen annan hör oss. Även det en ny erfarenhet på många sätt, en berikande sådan. Jag får sedan höra att Lauri hör till en av de skarpare typerna på sin klass. Inte att undra på.