Det började åtminstone bra…
05.03.2013 11:37 | Skriven av i FamiljeföretagandeForskning om och kring familjeföretagande är en förhållandevis ung disciplin. Det var först på 50-talet som man kan säga att det började hända något. Som vanligt var det i USA som det startade, och då främst inom psykologin. Psykologer ställdes inför det faktumet att de hade familjeföretagare som klienter, och de måste hitta på ett sätt att förhålla sig till de här. Man insåg också att här finns ett fält med en ganska stor potential, och på den vägen är det. Intressant nog har rådgivning, konsultering och utbildning hela tiden varit en aktiv del av utvecklingen kring familjeföretagandet. Visst forskas det mera och mera, men ännu har man inte nått den punkt där teoretiserandet har tagit över helt och hållit. Så familjeföretagande är ett område där de praktiska implikationerna fått ett ganska stort utrymme. Det är ju synd att så inte är fallet inom många andra discipliner.
Första professuren inom familjeföretagande i de nordiska länderna kom år 1999 till Jyväskylä universitet där Matti Koiranen från början har varit den stora galjonsfiguren. Numera är Åbo och gradvis också Helsingfors orter att räkna mer. Däremot är forskning om familjeföretagande i Finland ännu rena skämtet mot vad man gör i Sverige. Vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping finns det nästan mera forskare och doktorander än vad det finns i hela Finland…. Bara som en påminnelse, tyvärr ännu en gång, om att Sverige nog har lyckats betydligt bättre än Finland.
För en utförlig översikt om hur forskning och utbildning inom familjeföretagande har utvecklats så rekommenderas följande artikel: The practice-driven evolution of family business education av Sharma, Hoy, Astrachan samt Koiranen i Journal of Business Research 60 (2007) sidorna 1012-1021. Tillgång till den här får man via de flesta bibliotek som har tidskriften i sin databas.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.
Hej,
Det är ganska tomt här, bara du och jag. Dessutom är jag ingen expert, inte ens novis på ekonomi trots att min son doktorerat i ämnet vid Lunds universitet.
När du pratar om familjeföretag, vilken typ av företag pratar vi då om. I Amerikat är säkert inte familjeföretag det samma som i Finland, kanske inte ens det samma som i Sverige. Har vi några egentliga familjeföretag av betydelse i Finland eller är dom alla börsföretag vid det här laget?
Du har varit flitigt i farten så jag vill inte ens riktigt hinna med. Vad gäller familjeföretag så kommer de ju i många former. I USA är ju de mest kända familjeföretagen så mycket större än vad vi har här i Finland. Detsamma gäller ifall man åker till Asien och kanske då Korea med sitt Samsung. Det är ju en helt annan värld. Finns väl ca 25 börsnoterade bolag i Finland där familjer ännu håller en ganska hård kontroll över företaget och på sina sätt kan kallas familjeföretag. Sedan har vi förstås Snellman, Paulig, Rettig, Fazer,Hesburger, KWH etc som håller en viss klass. Men vi kan ju nog på inget sätt jämföra oss med Sverige. Där finns det otroligt många fina företagarfamiljer som har hållit på betydligt längre än här i Finland. Det finns ju förstås historiska skäl till det här men visst ger H&M, Wallberg, Bonnier, Stenbeck, Ax:son Johnson en något att tänka på.
Vad forskarutbildningen i Sverige beträffa är den upplagd på ett lite annat sätt. För att överhuvudtaget få börja skall du ha finansieringen för hela projektet ordnat. Inget årligt återkommande tvinnande med mössan hos div. ”monopolistiska” fonder för att försöka få loss några tusenlappar.
Det här kommer nog också allt mera här i Finland. Hanken börjar allt mera gå inför den här modellen också. Finansiering i fyra år och då ska du vara färdig. Visst är det här en bättre modell än den som tidigare baserade sig på att du själv hela tiden söker pengar, men å andra sidan leder det här till att doktorsexamen tappar i värde. Det blir en fabrik som ska optimeras. Det ska publiceras och samlas publikationspoäng istället för att man skulle satsa mera på att fundera över vad det egentligen som man ska forska i och vad ska forskningens resultat användas till. Numera tycks det vara för mycket att forskningens poäng är att utexaminera doktorer istället för att ta fram sådant som på riktigt även har något värde för någon annan är doktoranden själv och dennes högskola som har ett visst resultatansvar knutet till antalet doktorer.
Sorry att jag stör igen, men det är en sak som gjort mig fundersam länge. Förr i tiden doktorerade man efter ett långt livsverk då man verkligen hade något att komma med, nu gör man det utan någon som helst erfarenhet eller bakgrundsarbete.
Åtminstone i Sverige talar man om forskarutbildning när det leder fram till doktorsexamen, och då är det väl mera en fråga om att lära sig ”jobbet” än att prestera resultat inom forskningen. Den egentliga forskningen borde ju starta först efter man fått sin examen (doktorsgrad) eller hur?
Jag upplever dig inte som störande. Meningen är ju att bloggen ska skapa diskussion. Tillsvidare är vi bara två som utbyter åsikter i en dialog men vi ska hoppas andra hittar oss så småningom. Jag håller helt med om att synen på doktorerande har ändrat. Nuförtiden är en doktorsexamen en form av körkortsskola. Du visar att du har fått en viss utbildning och via den borde du ha kvalifikationer för att bedriva kvalitativt sett bra forskning. Därefter är det kanske mera upp till dig att själv skaffa projektfinansiering och knyta till dig andra personer, kanske nya doktorander och den vägen bygga upp något. Problemet med den här körskolan är bara den att det har också skett ett annat skifte. Förr i världen skrev man mest monografier men nuförtiden är det till en överväldigande majoritet frågan om artikelavhandlingar. Du ska alltså ha 3-5 artiklar i en samling och sedan en gemensam diskussion om de här. Det betyder att du måste publicera i någon journal i de flesta fall 3-5 artiklar och jag vill påstå att här har man nog inte alla gånger så mycket att komma med, av förklariga skäl. Du är ännu tidig i din utbildning. Fast det ska erkännas att den gamla modellen var nog inte heller optimal. Fanns ju människor som kunde hålla på hur länge som helst så när du var färdig började ditt material redan vara föråldrat. Som perspektiv kan man ta Hanken. Nu är väl målsättningen att det ska komma ca 16 avhandlingar per år de närmsta åren. Det kunde gå nästan hela 90-talet att få ihop samma summa. Så visst har det hänt mycket. Mycket är positivt förstås men verkligen inte allt.