Låt oss anta att du vill starta eget företag inom modebranschen. Du har en idé om hurudana kollektioner du vill utveckla, men det krävs mera kapital än vad du har för att köra igång. Vart vänder du dig då? Till banken, kanske? Nej, det verkar som om många väljer att vända sig till vänner och andra individer inom ens professionella nätverk först. Åtminstone är det så om man ska tro på forskning som gjorts på modeindustrin i Sverige.

Två svenska forskare har tittat närmare på hur några mindre svenska modeföretag har klarat sig i början. De har främst fokuserat på vilken roll det sociala kapitalet spelar under de tidiga åren,  när kassan är ganska tom och man måste ta sig fram med hjälp av kontakter och kreativa resurslösningar. Deras lilla sampel visar att de flesta vänder sig till olika professionella kontakter som kan branschen. De här människorna kan hjälpa en med goda råd i olika situationer. Det kanske också blir lättare att öppna en dörr här och en dörr där ifall man har de rätta människorna med sig. De här kontakterna erbjuder också ofta en första finansiering så de första viktiga kollektionerna kan lanseras. På basen av dem kan man få feed-back och se vad man kan göra bättre nästa gång. Men det här resurssnåla tillvägagångssättet kan bara ta det nya företaget en bit på vägen. Snart behövs det extern finansiering och då tycks de flesta gå till banken.

Det intressanta med de svenska forskningsresultaten i det här sammanhanget är att de flesta modeföretagare vill enbart ha pengar från banken. De tror inte att banken kan bidra med något annat. Ifall man vill ha råd för hur pengarna ska hanteras eller vad det löns att investeras i så fortsätter man att förlita sig på de kontaktpersoner som man redan har knutit till sig. De enda gångerna man kanske söker mera hjälp från banken är ifall man har en utvecklad relation till de personer som man kommer i kontakt med på banken. Då kanske man ber om mera hjälp för att kunna lägga upp smarta finansieringslösningar på både kort och lång sikt.  Varför är det så här, varför använder sig inte modeföretagare mera av den kompetens som finns hos bankpersonalen?

Det tycks finnas två enkla svar på den frågan. Den ena är förstås det att modeföretagare inte upplever att bankpersonalen förstår sig på deras bransch. Branschkunskapen finns hos de personer som har varit med och stötta företagarna från början och en möjlig bankfinansiering ändrar inte på det här. Den andra enkla förklaringen är att bankpersonalen pratar ett helt annat språk än vad modeföretagarna är vana vid. Bankpersonalen upplevs ha ett för snävt intresse kring hur de ska få sitt lån tillbaka med ränta istället för att också ägna ett större intresse för vad hela verksamheten går ut på och vad företagarna försöker uppnå. Inte konstigt då att modeföretagare försöker hålla den här relationen så kort som möjligt.

När man läser den här forskningen om modeföretagare så uppstår följande reflektion. Det är helt uppenbart att svett och småkreativa lösningar kan ta en bara en bit på vägen. Det måste externt kapital till i något skede och i de flesta fall är det banken som gäller, åtminstone som första anhalt. Risken är emellertid stor att det blir en kulturkrock för modeföretagaren när det blir dags att tala ”bankspråk”, och då är det mycket möjligt att det inte blir något mera än ett samtal. Livet skulle säkert vara lättare för modeföretagare ifall de anammar det språket och tankesättet så tidigt som möjligt i företagets utvecklingsprocess. Om det är ett steg som är oundvikligt så vore ju det enda rätta att designa även affärsprocesserna från första början utgående från det. Det räcker alltså inte att designa kläder eller vad det nu sedan må vara för produkter som ingår i kollektionen. Affärsprocesserna behöver också designas rätt från första början. Då är förutsättningarna för en lyckosam (och längre) resa betydligt gynnsammare.

Inspirationen till det här inlägget kom från den här artikeln.